man är ju bara så lyckligt trött och lyckligt sliten att livet bara är guldkorn och sesamfrön, noggranna bläckteckningar och bullriga punksånger. det vill säga saker som jag gillar näst bäst här i ögonblicket, det finaste jag vet är människorna som finns runtomkring mig, nära mig, även lite längre borta.
allt detta är en harmonisk och kristallklar labyrint i min överbelastade och dödströtta hjärna. oklarheter och grammatiska fel existerar inte i den labyrinten, så om ni fattar noll av vad jag menar med dessa ord så lönar det sig inte ens att ifrågasätta dem.